M.V.H. Ingenting

Inlägg

16

maj 07, 2010

Jag har haft pendlande humör ett bra tag nu. Det började för fem dagar sedan då min relation tog slut, då jag var den som fick stå och lyssna på vad den andre parten hade att säga. Jag är inte särskild lycklig just nu, ingen mat smakar någonting, mår ständigt illa och sedan så finns det riktigt fula märken på min hand. Men jag har ingenting att säga, jag har inte mått såhär dåligt på riktigt länge, jag är pessimist på full nivå och tror att allt positivt som folk säger är en ren lögn, jag tolkar inte ens folk längre. Jag tror bara att folk driver med mig. Jag vet inte riktigt vad det finns att skriva, jag har lust att gå under jorden och isolera mig på riktigt, men först så ska jag ha riktigt kul. Jag ska festa för första gången på riktigt länge, jag ska inviga lunden och vara som jag var i somras, jag ska bete mig som en riktig slampa igen. För det kändes bra, det kändes bra att få bekräftelse och det kändes fint med flertal människors tungor i munnen. Jag har flertal minnen från lund

Läs mer

15

mars 06, 2010

Jag tror jag hanterar mig själv väldigt illa, alltså inte på något destruktivt vis, utan mer som att jag hade en bruksanvisning men att jag tappat bort den. Och jag har inte läst den än. Jag är en sådan extremt komplicerad individ, jag kan aldrig riktigt bestämma mig för vem jag är, jag kan inte riktigt identifiera mig själv. För mig har det blivit en vana att inte må bra, men ändå så blir jag rikligt förvånad när det väl händer att jag dras ner. Och när det väl händer, då är det långt, så långt att det tar så mycket på mina krafter att jag inte riktigt tar mig upp helt. Marken har krackelerat så mycket att sprickorna är som små streck ovan mig, jag kan inte nå dem. Och min djävla bruksanvisning om mig själv har försvunnit, jag behöver min digitala dagbok, men jag har ingen kraft kvar. Alla krafter har gått åt att ta mig upp, men jag tog mig upp igår, räckte inte det? Förde dock en ganska lugnande konversation med en bekant över internet idag, hans ord var lugnande och jag mådde faktis

Läs mer

14

februari 16, 2010

Sleepless nights and hunger pain - that's my every day. Den där jagande och glupska känslan jag har i kroppen går inte att beskriva, det känns som om jag blir uppäten inifrån och jag har ett ständigt behov av att vilja spy. Jag har abstinens besvär angående självdestruktivitet och jag har extremt god lust att gå ut och kedjeröka ett djävla bra tag. Spyan hänger i svaljet och retas gallfeber med mig, ångesten sitter i nacken och paniken krälar över hela mig. Jag känner mig hjälplös. Natten äter upp mig inifrån och utifrån, samtidigt. Jag finner ingenting vettigt med någonting som existerar just nu. Det enda jag vill är att få slut på allt, det är bara lite smärta, ett enda sår, ett ärr som sitter kvar. Helvete, besvikelse. Jag har aldrig varit så lockad att ta någonting, trippa och lägga mig ner i snön och dö som jag var i helgen. Ingenting har varit så lockande förut. Men det finns ingenting mer som jag kan skriva, förutom att jag fortfarande är mitt drogfria jag. Tänker dricka lit

Läs mer

13

januari 17, 2010

Här sitter jag mitt i natten och vet inte vad jag ska göra, jag väntar på att kunna titta på en film, men det verkar inte gå som jag vill. Men det gör det ju aldrig, så jag klarar mig. Jag sitter och lyssnar på bra musik och hatar folk. Jag hatar folk av den anledning till att de har sårat mig och min omgivning, men egentligen så har jag ingen som helst anledning till att hata dem, jag bara gör det. För jag verkar vara sådan. Sedan så hatar jag mig själv, jag hatar mig grövre än jag någonsin hatat någon förut, jag hatar mig själv för att jag favoriserat ett band som jag egentligen inte ska lyssna på. Jag hatar mig själv för att jag inte klarar av att hålla mig utanför självdestruktiviteten överhuvudtaget. Jag hatar mig själv för att jag inte kan säga allt jag tänker, utan hittar på onödiga lögner om allt och alla istället, jag hatar mig själv för att jag är så oambitiös att folk tröttnar på mig snabbt, jag hatar mig själv för hur jag är som partner. Jag hatar mig själv för att jag inte

Läs mer

12

december 18, 2009

Jag har ingen som helst aning om varför jag inte har skrivit någonting överhuvudtaget hela november, jag har inga direkta ursäkter heller. Och eftersom jag har bloggen som startsida så kan jag inte säga att jag har glömt bort den, men det finns ingen direkt anledning till att jag inte har skrivit, för jag har tänkt på att skriva åtskilda gånger. Men det har helt enkelt inte blivit av. Och jag vet inte vad jag ska skriva nu heller, det här är bara skitsnack som ingen ändå kommer att läsa. Men det får jag väl leva med. I regel så mår jag väl bra, är lycklig och så vidare. Men ibland så känner jag att jag bara behöver få ett utbrott och få utlopp för mina aggressioner och destruktiva tankar. Jag behöver det självdestruktiva igen, någonting som får mig att bli lugn när som helst. När jag helst behöver det. Det känns så sjukligt tomt att inte ha det kvar, att inte kunna rymma från världen och leva i ens egna lilla rus. Tillochmed butangasen är slut... Nikotin hjälper inte till och alkohol f

Läs mer

11

oktober 22, 2009

Det verkar som om paranoian tar över just nu. Jag fruktar det värsta om allt just nu, jag känner inte att jag kan kontakta någon alls. För jag fruktar att alla är emot mig, just i denna stund. Jag skulle kunna gå ut och lugna ner mig med nikotin, men jag känner mig oerhört iakttagen. Det känns som förut, någon bränner hål i min nacke med sin blick, och när jag har mod nog att möta blicken; att vända mig om, så finns den inte där. Den bemöter mig inte, den är fruktan själv. Paniken växer, jag känner att jag inte klarar av det här mer, någon skriker, något smäller. Jag kan inte ens ha musik på utan att känna att jag lockar till mig det som vill åt mig. Jag orkar inte med det, jag har ingen kraft för sådant här kvar, jag har aldrig haft det. Och jag kommer väl antagligen aldrig ha det heller. Men just nu så stör jag mig bara på att det är något som vilar i ögonvrån, en mörk skugga som vill mig allt ont men som väser att han finns för att beskydda mig. Vad det än är som håller på att händ

Läs mer